Delad glädje dubbel glädje 1: Skivbolagens död

Ytterst trendig som jag är tänkte jag motvilligt ge mig in i fildelningsdebatten. Det blir en halvfilosofisk diskussion i tre delar. Detta är del ett och handlar om skivbolagen.

Skivbolag tjänar större delen av sina pengar på en runt 300 år gammal affärsmodell, ursprungligen uppfunnen med böcker i åtanke. Den består av ett distributionsmonopol, skapat med hjälp av en konstruktion kallad upphovsrätt. Upphovsrätten, som mest är ett slags ägandebevis, genererar inga pengar per automatik. Det är distributionen som ger utgivare intäkter, och som faktiskt från början var själva anledningen till att de uppstod. Har man rätten till ett verk, men inte någon metod att distribuera det (= skapa kopior att sälja), så är det alltså totalt värdelöst ur ekonomisk synpunkt. Det är alltså i distributionens struktur som pengarna finns, med en fullständigt livsviktig förankring i upphovsrätten.

När ett medium uppfanns som tillät massproduktion av ljudinspelningar, uppstod skivindustrin ur de bokförlag som tidigare hade specialiserat sig på att distribuera partitur (notböcker). Det fanns ett behov av att spela in och distribuera sin musik, och det behovet fylldes av dessa "nya" bolag som därefter spelat in musiken i retur mot hela eller delar av upphovsrätten, och serietillverkat kopiorna som sen säljs i affärer. Sedan början av 1900-talet har utvecklingen gått framåt. Grammofonskivan byttes på 50-talet mot vinylskivan, som i sin tur i början på 90-talet byttes ut mot CD:n. De olika reinkarnationerna av mediet mottogs alla med initial skepsis, men egentligen hade skivbolagen inte så mycket att säga om utvecklingen, eftersom det visade sig att de nya teknikerna underlättade för distributionen (och därmed balansräkningen).

Nästa reinkarnation är så klart Internet, men istället för att underlätta för skivbolagen att tjäna ännu mer pengar så har de nu blivit obsoleta. Huvudanledningen, behovet av deras existens i dess nuvande form har helt enkelt i princip försvunnit. Kostnaderna för distributionen av musik är numer minimala av vad de brukade vara, för det finns inte längre något avstånd mellan studion och konsumenten att överbrygga. Det är nu möjligt för miljontals människor att ha en låt i sin dator bokstavligt talat minuter efter att den är klar, till en näst intill obefintlig kostnad. Behovet av att få hjälp med att distribuera musik har alltså ändrats drastiskt, och håller på att mer eller mindre försvinna.

Vad gör då skivbolagen? De försöker att överföra affärsmodellen, som ju funkat de senaste seklen, till ännu ett nytt medium. Felet är att konstruktionen är helt beroende av en fysisk produkt (det heter ju faktiskt skivbolag), något som inte finns i det nya mediet. Det är ungefär lika smart som att sjösätta en bil och tro att den automatiskt kommer att flyta bara för att du har bestämt dig för det. Utvecklingen gagnar artisten, konsumenten och miljön, ja alla utom de stackars skivbolagen. De konkurreras alltså ut, inte av andra företag, som för övrigt säkert hade vart lättare att acceptera, utan av tekniska landvinningar. Bolagen vägrar dock att ge upp och lyckas också med politiska påtryckningar att köpa lagar, regler och farsartade rättegångar. Men oavsett vad de hittar på så är det väl ingen som egentligen tror på allvar att detta är något annat än svanesången från en döende rest av 1900-talet.

Nästa del handlar om artisterna.