Ytterst trendig som jag är tänkte jag motvilligt ge mig in i fildelningsdebatten. Det blir en halvfilosofisk diskussion i tre delar. Detta är del tre och handlar om dig och mig.
I kvällstidningarnas svartvita värld är det lätt att sätta ett likhetstecken mellan fildelningsdebatten och att ladda ner en film eller en skiva utan att betala. The Pirate Bay-rättegången, FRA, IPRED och så vidare är några av delarna i ett spel som handlar om något mycket större, nämligen våra demokratiska rättigheter att påverka samhället. Fildelning, i bemärkelsen att skapa kopior, gör det möjligt att utan väsentlig ansträngning låta information bli fri att tillgå för alla, så som Internet de facto används idag. Det beräknas finnas mellan 0,5 - 1,5 miljoner fildelare i Sverige, och antalet ökar för varje dag som går. Samtidigt skärps lagarna mot fildelning, och en häxjakt pågår där alla; du, jag, grannen, min mamma och min mormor, är potentiella mål för en brottsutredning. I vår demokrati är det per definition dessa mål som bestämmer. Jag för min del känner mig inte särskilt kriminell.
Enskilda, privata aktörer tillåts att påverka samhället mer än vi som på pappret har makten. Företag som har monopol på information som i ett fritt tillstånd skulle gagna alla. Att avskaffa upphovsrätten är ju dock så klart i marknadsmässigt avseende en dålig idé, eftersom en konstruktion som genom en begränsad ansträngning kan inbringa obegränsat med pengar är den kapitalistiska världens heliga graal. I samma kapitalistiska värld är detta lika med en avskyvärd idé, och bland västvärldens mer eller mindre högerorienterade politiker blir i sin tur detta lika med en obefintlig politisk vilja, även om vinsten för deras arbetsgivare, dvs. folket, skulle vara oerhört stor. Folkets vilja är helt enkelt inte representerad i dess företrädare, och lär inte bli det inom den närmaste tiden om man läser de svenska riksdagspartiernas partiprogram. Detta är naturligtvis ett ytterst allvarligt problem ur en demokratisk synpunkt.
Internet är en oerhört möjlighet att akumulera, bevara och sprida mänsklighetens samlade kulturskatt. Att avkriminalisera en så banal sak som att dela information skulle leda till stora humanitära vinster i form av ett överflöd av kultur och kunskap. Kunskap är makt, och så länge privata vinstintressen styr tillgången på den så kommer vi aldrig att leva i ett demokratiskt samhälle.
fredag 27 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Delad glädje dubbel glädje 2: Artisternas bröd
Ytterst trendig som jag är tänkte jag motvilligt ge mig in i fildelningsdebatten. Det blir en halvfilosofisk diskussion i tre delar. Detta är del två och handlar om artisterna.
Det finns egentligen ingen anledning att bevara upphovsrätten för kulturyttringar i dess nuvarande form, eftersom affärsmodellen som bygger på distributionsmonopol inte fungerar längre. När distributionen är gratis så blir alltså upphovsrätten onödig. "Men ska inte artister få betalt för arbetet de lägger ner?", är ett av de tyngst vägande argumentet från de rabiata skivbolagen.
Faktum är att försäljningen av album är en mindre del av de allra flesta artisters inkomst, efter diverse kreativa avdrag på deras royalties för skivförsäljning. Studiotid och annat är, som många tror, inte en kostnad som bolagen villkorslöst står för utan ett lån som betalas av genom dessa avdrag. Först när dessa kostnader är betalda kan artisten räkna med ersättning. Skulle inte CD-skivan gå bra kan det hända att bolagen bara får igen en del av de här pengarna, och då får artisterna inte någonting alls. Undantagen, och det som alla skivbolag hoppas på att finna, är stora artister såsom ABBA, Elvis Presley m.fl. vars skivor fortsätter att sälja år efter år, ekonomiska perpetuum mobile som ger bolagen och dessa få artister all andledning att slåss med näbbar och klor för upphovsrättens överlevnad.
Artisterna tjänar istället största delen av sina pengar på uppträdanden och s.k merch. Statistiken visar att marknaden för livemusik blomstrar, och jag med många vill också påstå att ett skäl till detta är tillgängliggörandet av musiken över Internet genom sajter som The Pirate Bay. En ny generation av musiker, som själva vuxit upp med mp3-filen som det huvudsakliga musikmediet, har också oftast en positiv attityd till fenomenet, eftersom de själva har upplevt fördelarna med det både som konsument och artist.
Affärsmodeller för artisternas försörjning är alltså redan existerande, fullt fungerande och dessutom i användning, oberoende av hur musiken distribueras. Den nuvarande upphovsrättslagstiftningen, som gör att skivbolag och artister, levande eller döda, kan tjäna pengar idag på en arbetsinsats de gjorde för 30 år sedan, borde helt enkelt avskaffas. Artister, oavsett talang, är ju ändå inte några övermänniskor som förtjänar att få potentiellt obegränsad ekonomisk kompensation för deras åstadkommanden. Om vi låter tanken vandra lite så borde väl förmånerna med att få en plats i historieböckerna och 1000-tals beundrare räcka för att tillfredställa egot, och att få göra något så sällsynt som att arbeta med något man tycker om och är duktig på borde kanske till och med vara ett skäl för Björn Ulvaeus att nöja sig med en lön i nivå med vanligt folk (ja, jag sa det). Kanske kan vi på det här sättet också frambringa fler artister som gör konst för konstens skull, och ingenting annat.
Alltså. Myten om att artister skulle svälta på grund av fildelning är inget annat än en desperat lögn av skivbolagen, som försöker att åka snålskjuts på den eventuella sympatin som de lyckas uppbringa för artisternas "räkning". Oavsett upphovsrättens existens, så kommer bevisligen möjligheten att uppnå det klassiska rockstjärne-livet med miljoner på banken inte att försvinna.
Nästa del handlar om oss konsumenter.
Det finns egentligen ingen anledning att bevara upphovsrätten för kulturyttringar i dess nuvarande form, eftersom affärsmodellen som bygger på distributionsmonopol inte fungerar längre. När distributionen är gratis så blir alltså upphovsrätten onödig. "Men ska inte artister få betalt för arbetet de lägger ner?", är ett av de tyngst vägande argumentet från de rabiata skivbolagen.
Faktum är att försäljningen av album är en mindre del av de allra flesta artisters inkomst, efter diverse kreativa avdrag på deras royalties för skivförsäljning. Studiotid och annat är, som många tror, inte en kostnad som bolagen villkorslöst står för utan ett lån som betalas av genom dessa avdrag. Först när dessa kostnader är betalda kan artisten räkna med ersättning. Skulle inte CD-skivan gå bra kan det hända att bolagen bara får igen en del av de här pengarna, och då får artisterna inte någonting alls. Undantagen, och det som alla skivbolag hoppas på att finna, är stora artister såsom ABBA, Elvis Presley m.fl. vars skivor fortsätter att sälja år efter år, ekonomiska perpetuum mobile som ger bolagen och dessa få artister all andledning att slåss med näbbar och klor för upphovsrättens överlevnad.
Artisterna tjänar istället största delen av sina pengar på uppträdanden och s.k merch. Statistiken visar att marknaden för livemusik blomstrar, och jag med många vill också påstå att ett skäl till detta är tillgängliggörandet av musiken över Internet genom sajter som The Pirate Bay. En ny generation av musiker, som själva vuxit upp med mp3-filen som det huvudsakliga musikmediet, har också oftast en positiv attityd till fenomenet, eftersom de själva har upplevt fördelarna med det både som konsument och artist.
Affärsmodeller för artisternas försörjning är alltså redan existerande, fullt fungerande och dessutom i användning, oberoende av hur musiken distribueras. Den nuvarande upphovsrättslagstiftningen, som gör att skivbolag och artister, levande eller döda, kan tjäna pengar idag på en arbetsinsats de gjorde för 30 år sedan, borde helt enkelt avskaffas. Artister, oavsett talang, är ju ändå inte några övermänniskor som förtjänar att få potentiellt obegränsad ekonomisk kompensation för deras åstadkommanden. Om vi låter tanken vandra lite så borde väl förmånerna med att få en plats i historieböckerna och 1000-tals beundrare räcka för att tillfredställa egot, och att få göra något så sällsynt som att arbeta med något man tycker om och är duktig på borde kanske till och med vara ett skäl för Björn Ulvaeus att nöja sig med en lön i nivå med vanligt folk (ja, jag sa det). Kanske kan vi på det här sättet också frambringa fler artister som gör konst för konstens skull, och ingenting annat.
Alltså. Myten om att artister skulle svälta på grund av fildelning är inget annat än en desperat lögn av skivbolagen, som försöker att åka snålskjuts på den eventuella sympatin som de lyckas uppbringa för artisternas "räkning". Oavsett upphovsrättens existens, så kommer bevisligen möjligheten att uppnå det klassiska rockstjärne-livet med miljoner på banken inte att försvinna.
Nästa del handlar om oss konsumenter.
söndag 22 februari 2009
Delad glädje dubbel glädje 1: Skivbolagens död
Ytterst trendig som jag är tänkte jag motvilligt ge mig in i fildelningsdebatten. Det blir en halvfilosofisk diskussion i tre delar. Detta är del ett och handlar om skivbolagen.
Skivbolag tjänar större delen av sina pengar på en runt 300 år gammal affärsmodell, ursprungligen uppfunnen med böcker i åtanke. Den består av ett distributionsmonopol, skapat med hjälp av en konstruktion kallad upphovsrätt. Upphovsrätten, som mest är ett slags ägandebevis, genererar inga pengar per automatik. Det är distributionen som ger utgivare intäkter, och som faktiskt från början var själva anledningen till att de uppstod. Har man rätten till ett verk, men inte någon metod att distribuera det (= skapa kopior att sälja), så är det alltså totalt värdelöst ur ekonomisk synpunkt. Det är alltså i distributionens struktur som pengarna finns, med en fullständigt livsviktig förankring i upphovsrätten.
När ett medium uppfanns som tillät massproduktion av ljudinspelningar, uppstod skivindustrin ur de bokförlag som tidigare hade specialiserat sig på att distribuera partitur (notböcker). Det fanns ett behov av att spela in och distribuera sin musik, och det behovet fylldes av dessa "nya" bolag som därefter spelat in musiken i retur mot hela eller delar av upphovsrätten, och serietillverkat kopiorna som sen säljs i affärer. Sedan början av 1900-talet har utvecklingen gått framåt. Grammofonskivan byttes på 50-talet mot vinylskivan, som i sin tur i början på 90-talet byttes ut mot CD:n. De olika reinkarnationerna av mediet mottogs alla med initial skepsis, men egentligen hade skivbolagen inte så mycket att säga om utvecklingen, eftersom det visade sig att de nya teknikerna underlättade för distributionen (och därmed balansräkningen).
Nästa reinkarnation är så klart Internet, men istället för att underlätta för skivbolagen att tjäna ännu mer pengar så har de nu blivit obsoleta. Huvudanledningen, behovet av deras existens i dess nuvande form har helt enkelt i princip försvunnit. Kostnaderna för distributionen av musik är numer minimala av vad de brukade vara, för det finns inte längre något avstånd mellan studion och konsumenten att överbrygga. Det är nu möjligt för miljontals människor att ha en låt i sin dator bokstavligt talat minuter efter att den är klar, till en näst intill obefintlig kostnad. Behovet av att få hjälp med att distribuera musik har alltså ändrats drastiskt, och håller på att mer eller mindre försvinna.
Vad gör då skivbolagen? De försöker att överföra affärsmodellen, som ju funkat de senaste seklen, till ännu ett nytt medium. Felet är att konstruktionen är helt beroende av en fysisk produkt (det heter ju faktiskt skivbolag), något som inte finns i det nya mediet. Det är ungefär lika smart som att sjösätta en bil och tro att den automatiskt kommer att flyta bara för att du har bestämt dig för det. Utvecklingen gagnar artisten, konsumenten och miljön, ja alla utom de stackars skivbolagen. De konkurreras alltså ut, inte av andra företag, som för övrigt säkert hade vart lättare att acceptera, utan av tekniska landvinningar. Bolagen vägrar dock att ge upp och lyckas också med politiska påtryckningar att köpa lagar, regler och farsartade rättegångar. Men oavsett vad de hittar på så är det väl ingen som egentligen tror på allvar att detta är något annat än svanesången från en döende rest av 1900-talet.
Nästa del handlar om artisterna.
Skivbolag tjänar större delen av sina pengar på en runt 300 år gammal affärsmodell, ursprungligen uppfunnen med böcker i åtanke. Den består av ett distributionsmonopol, skapat med hjälp av en konstruktion kallad upphovsrätt. Upphovsrätten, som mest är ett slags ägandebevis, genererar inga pengar per automatik. Det är distributionen som ger utgivare intäkter, och som faktiskt från början var själva anledningen till att de uppstod. Har man rätten till ett verk, men inte någon metod att distribuera det (= skapa kopior att sälja), så är det alltså totalt värdelöst ur ekonomisk synpunkt. Det är alltså i distributionens struktur som pengarna finns, med en fullständigt livsviktig förankring i upphovsrätten.
När ett medium uppfanns som tillät massproduktion av ljudinspelningar, uppstod skivindustrin ur de bokförlag som tidigare hade specialiserat sig på att distribuera partitur (notböcker). Det fanns ett behov av att spela in och distribuera sin musik, och det behovet fylldes av dessa "nya" bolag som därefter spelat in musiken i retur mot hela eller delar av upphovsrätten, och serietillverkat kopiorna som sen säljs i affärer. Sedan början av 1900-talet har utvecklingen gått framåt. Grammofonskivan byttes på 50-talet mot vinylskivan, som i sin tur i början på 90-talet byttes ut mot CD:n. De olika reinkarnationerna av mediet mottogs alla med initial skepsis, men egentligen hade skivbolagen inte så mycket att säga om utvecklingen, eftersom det visade sig att de nya teknikerna underlättade för distributionen (och därmed balansräkningen).
Nästa reinkarnation är så klart Internet, men istället för att underlätta för skivbolagen att tjäna ännu mer pengar så har de nu blivit obsoleta. Huvudanledningen, behovet av deras existens i dess nuvande form har helt enkelt i princip försvunnit. Kostnaderna för distributionen av musik är numer minimala av vad de brukade vara, för det finns inte längre något avstånd mellan studion och konsumenten att överbrygga. Det är nu möjligt för miljontals människor att ha en låt i sin dator bokstavligt talat minuter efter att den är klar, till en näst intill obefintlig kostnad. Behovet av att få hjälp med att distribuera musik har alltså ändrats drastiskt, och håller på att mer eller mindre försvinna.
Vad gör då skivbolagen? De försöker att överföra affärsmodellen, som ju funkat de senaste seklen, till ännu ett nytt medium. Felet är att konstruktionen är helt beroende av en fysisk produkt (det heter ju faktiskt skivbolag), något som inte finns i det nya mediet. Det är ungefär lika smart som att sjösätta en bil och tro att den automatiskt kommer att flyta bara för att du har bestämt dig för det. Utvecklingen gagnar artisten, konsumenten och miljön, ja alla utom de stackars skivbolagen. De konkurreras alltså ut, inte av andra företag, som för övrigt säkert hade vart lättare att acceptera, utan av tekniska landvinningar. Bolagen vägrar dock att ge upp och lyckas också med politiska påtryckningar att köpa lagar, regler och farsartade rättegångar. Men oavsett vad de hittar på så är det väl ingen som egentligen tror på allvar att detta är något annat än svanesången från en döende rest av 1900-talet.
Nästa del handlar om artisterna.
torsdag 19 februari 2009
Sympati från oväntat håll
Det är inte lätt att vara pirat just nu. Har man ett skadeståndskrav på 117.2 miljoner kronor och dessutom tvingas sitta i en rättssal hela dagarna istället för att jobba så känner man nog en viss ekonomisk oro. Åsikterna om gänget är jämnt spridda över hela samhället, alla har något att säga om rättegången, fildelning, upphovsrätter eller Gottfrids skägg. Då är det skönt att vissa, utan att döma, ger ett stöd till de här människorna, hur litet det än må vara. Man är ju trots allt oskyldig tills motsatsen bevisats, och dessutom så är det ju faktiskt några få, väldigt utsatta, medmänniskor som sitter där och kämpar mot skivbolagsjättarna från Amerikat. No questions asked helt enkelt:
onsdag 18 februari 2009
Duck and cover regeringens nya valspråk
Finanskrisen har nu med Saabs ekonomiska haveri på ett väldigt konkret sätt drabbat Sverige, och regeringen med näringsminister Maud Olofsson vägrar att hjälpa till. Till skillnad från andra politiska områden har de alltså valt att faktiskt följa sin egna ideologi - staten ska minsann inte lägga sig i. Som resultat hotas nu i runda slängar 15 000 människor (enligt TV4-nyheterna) av arbetslöshet, och arbetsmarknadsministern med knegarnamnet står och bollar siffror i miljardklassen om pengar för utbildning och "arbetsmarknadsinsatser". Samtidigt som det mångdubbelt större beloppet som avsattes för bilindustrin i höstas ligger orörda.
Det är otroligt hur arrogant Maud Olofsson uttrycker hur GM har "lämnat" Saab, samtidigt som hon gör exakt samma sak och vänder 15 000 minst sagt oroliga människor ryggen. Som vanligt så finns det någon att skylla på, i det här fallet stora, stygga, giriga företag från USA, när det i själva verket givetvis är kapitalismens natur som är anledningen till att människor inte är värda ett skit när GM's chefer försöker rädda sitt arsle. Men det är inga problem, Littorin har lösningen. De tusentals soon-to-be-arbetslösa i bland annat Trollhättan kan väl hitta nya jobb, det är ju bara att sadla om till nåt annat eller flytta till någon annan stad? Får du inget nytt jobb, ja då får du skylla dig själv och klara dig bäst du kan.
Jag antar att det är det här som är det fina med att sitta i en borgerlig regering, man behöver ju liksom aldrig ta något ansvar för någonting. Men det är klart, det kan dom ju inte säga rakt ut. Det är bättre att lägga över skulden på något man inte har kontroll över, för annars faller ju liksom hela korthuset. Om det nu inte gjort det redan.
Det är otroligt hur arrogant Maud Olofsson uttrycker hur GM har "lämnat" Saab, samtidigt som hon gör exakt samma sak och vänder 15 000 minst sagt oroliga människor ryggen. Som vanligt så finns det någon att skylla på, i det här fallet stora, stygga, giriga företag från USA, när det i själva verket givetvis är kapitalismens natur som är anledningen till att människor inte är värda ett skit när GM's chefer försöker rädda sitt arsle. Men det är inga problem, Littorin har lösningen. De tusentals soon-to-be-arbetslösa i bland annat Trollhättan kan väl hitta nya jobb, det är ju bara att sadla om till nåt annat eller flytta till någon annan stad? Får du inget nytt jobb, ja då får du skylla dig själv och klara dig bäst du kan.
Jag antar att det är det här som är det fina med att sitta i en borgerlig regering, man behöver ju liksom aldrig ta något ansvar för någonting. Men det är klart, det kan dom ju inte säga rakt ut. Det är bättre att lägga över skulden på något man inte har kontroll över, för annars faller ju liksom hela korthuset. Om det nu inte gjort det redan.
Hallå reklamsverige hur e läget!?
Ett av de enklaste nöjen som finns är att sparka in öppna dörrar, så jag tänkte ägna några minuter av min tid åt att göra just detta. Resumé, reklamens branschtidning och självutnämnda experter på "bra reklam", presenterar idag vinnarna av priset Årets Byrå som delades ut igår. Pristagarna utses genom att ett analysföretag helt enkelt frågar "1900 inköpare av kommunikations-tjänster" hur nöjda de är med sina uppdragstagare. Som alltid med lokala reklampriser så blir resultatet mer eller mindre orelaterat till verkligheten, och frågan jag ställer mig är hur man ska hantera detta utan att börja skratta/gråta åt hybrisen som ett sånt här pseudo-erkännande ger till somliga.
Som jag ser det så är urvalsprocessen direkt felaktig i två avseenden. Dels är det frågeställningarna, som tillsammans ger någon slags uträknad "poäng" som man sedan använder i en jämförelse. Problemet är att frågeställningarna till största del kan relateras till förhållandet byrå-kund, istället för som det rimligtvis borde vara, nämligen förhållandet byrå-kund-konsument, med fokus på mervärde och resultat. Detta ger:
Avvikelse från verkligheten nr 1: Den byrå som stryker mest medhårs gör bäst reklam.
Det andra avseendet är än mer pinsamt, ty detta fel är mer uppenbart. För att ha en riktig grund för en verklighetstrogen opinionsmätning är det givetvis helt avgörande vem man frågar, och här ligger felet. Undersökningen baseras nämligen uteslutande på svenska kunder, och resultatet blir också därefter. De byråer som verkar mestadels på det internationella planet, med uppdrag som vissa av vinnarna i den här tävligen bara kan drömma om, hamnar därmed utanför listan. Fundera också ett par sekunder på hur brett begreppet "inköpare av kommunikations-tjänster" rimligtvis är i verkligheten. Klar? Ok.
Avvikelse från verkligheten nr 2: Tänk dig en mätning där man frågar alla invånare i Stockholm luddiga frågor om deras politiska preferenser, och sedan använder detta för att utse Sveriges riksdag. Ungefär så.
Så, reklamsverige, här har ni receptet för att bli Årets Byrå:
1. Ställ dig på alla fyra.
2. Jobba bara med svenska kunder.
Fotnot: För det första så har jag utgått ifrån den kategori som ligger mig närmst, nämligen "digital byrå". För det andra så är det inget snack om att finalisterna i denna kategori är väldigt duktiga, men kallar man sig för Sveriges bästa byrå borde man väl ändå synas mer i internationella sammanhang?
Som jag ser det så är urvalsprocessen direkt felaktig i två avseenden. Dels är det frågeställningarna, som tillsammans ger någon slags uträknad "poäng" som man sedan använder i en jämförelse. Problemet är att frågeställningarna till största del kan relateras till förhållandet byrå-kund, istället för som det rimligtvis borde vara, nämligen förhållandet byrå-kund-konsument, med fokus på mervärde och resultat. Detta ger:
Avvikelse från verkligheten nr 1: Den byrå som stryker mest medhårs gör bäst reklam.
Det andra avseendet är än mer pinsamt, ty detta fel är mer uppenbart. För att ha en riktig grund för en verklighetstrogen opinionsmätning är det givetvis helt avgörande vem man frågar, och här ligger felet. Undersökningen baseras nämligen uteslutande på svenska kunder, och resultatet blir också därefter. De byråer som verkar mestadels på det internationella planet, med uppdrag som vissa av vinnarna i den här tävligen bara kan drömma om, hamnar därmed utanför listan. Fundera också ett par sekunder på hur brett begreppet "inköpare av kommunikations-tjänster" rimligtvis är i verkligheten. Klar? Ok.
Avvikelse från verkligheten nr 2: Tänk dig en mätning där man frågar alla invånare i Stockholm luddiga frågor om deras politiska preferenser, och sedan använder detta för att utse Sveriges riksdag. Ungefär så.
Så, reklamsverige, här har ni receptet för att bli Årets Byrå:
1. Ställ dig på alla fyra.
2. Jobba bara med svenska kunder.
Fotnot: För det första så har jag utgått ifrån den kategori som ligger mig närmst, nämligen "digital byrå". För det andra så är det inget snack om att finalisterna i denna kategori är väldigt duktiga, men kallar man sig för Sveriges bästa byrå borde man väl ändå synas mer i internationella sammanhang?
tisdag 17 februari 2009
Ett steg åt höger, två steg tillbaka
En trio moderater har totat ihop ett förslag till en ny partipolitisk inriktning i invandrings- och integrationsfrågor. Föga överraskande rör sig partiet ännu längre ner i det blåbruna träsket, och Sverigedemokraterna har därmed fått allvarlig konkurrens i sin mest profilerande fråga. Moderaterna är så klart fullständigt skräckslagna för att tappa väljare åt höger, då detta kan leda till en katastrof i nästa val. Väljs Sd in i riksdagen 2010 kan Alliansen med Moderaterna i spetsen tvingas välja mellan att a) dela med sig av makten åt vänster eller b) släppa in sveriges mest bespottade parti i politikens finaste rum, dvs. samarbete i åtminstonde vissa frågor. En klurig nöt att knäcka för Reinfeldt & co - och rent taktiskt är ju därför detta utspel fullt förståeligt. Missförstå mig inte - det är givetvis ingen i svensk politik som tjänar på att Sd hamnar i en s.k. vågmästarroll, men snälla moderater, att parafrasera deras politik och spela på missledda människors främlingsfientliga åsikter istället för att försöka ändra på dom är väl att göra det lite väl enkelt för sig?
Förslaget då - Ja som vanligt i dessa sammanhang är det fullt av dubbelmoral och logiska motsägelser. Att dra in medborgarskap för de som "lurat till sig det" - vad löser det för problem? De som mot förmodan lyckas ta sig igenom den snåriga hinderbanan för att uppnå först permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, och sedan visar sig ha gjort det på oärliga grunder - krigsförbrytare är en grupp som nämns - måste vara försvinnande få. Detta resonemang påminner otäckt mycket om den klassiska bilden av den "kriminelle invandraren", och det är väl antagligen denna ådra i väljaren man försöker hitta med detta skott i luften.
Valfrihet, individualism och marknadskrafter är ju mantran som brukar täcka de flesta problem. Moderaterna värnar ju minst sagt om individens rätt att bestämma över sitt eget liv - Välkommen till Sverige, du får välja precis vart du vill bo! Men väljer du fel så kan du glömma vårt stöd. Friheten att bestämma över sitt eget liv i det här fallet gäller på sant protektionistiskt vis bara en utvald skara (läs:svenskar). Det här med statlig interventionism i den enskilda människans liv känns inte helt troget den s.k. ideologin - men vad fan, kan man fiska ett par billiga röster så varför inte?
Förslaget då - Ja som vanligt i dessa sammanhang är det fullt av dubbelmoral och logiska motsägelser. Att dra in medborgarskap för de som "lurat till sig det" - vad löser det för problem? De som mot förmodan lyckas ta sig igenom den snåriga hinderbanan för att uppnå först permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, och sedan visar sig ha gjort det på oärliga grunder - krigsförbrytare är en grupp som nämns - måste vara försvinnande få. Detta resonemang påminner otäckt mycket om den klassiska bilden av den "kriminelle invandraren", och det är väl antagligen denna ådra i väljaren man försöker hitta med detta skott i luften.
Valfrihet, individualism och marknadskrafter är ju mantran som brukar täcka de flesta problem. Moderaterna värnar ju minst sagt om individens rätt att bestämma över sitt eget liv - Välkommen till Sverige, du får välja precis vart du vill bo! Men väljer du fel så kan du glömma vårt stöd. Friheten att bestämma över sitt eget liv i det här fallet gäller på sant protektionistiskt vis bara en utvald skara (läs:svenskar). Det här med statlig interventionism i den enskilda människans liv känns inte helt troget den s.k. ideologin - men vad fan, kan man fiska ett par billiga röster så varför inte?
måndag 16 februari 2009
Venezuela - Diktaturen
Den så kallade "debatten" i de Svenska medierna angående gårdagens folkomröstning i Venezuela är smått underhållande att följa. Majoriteten av dagstidningarna slår som vanligt knut på sig själva genom att processa alla fakta genom en liberal köttkvarn, och resultatet blir krystade och oftast riktigt pinsamma negativa vinklingar på saker som vem som helst inser att det finns två sidor av.
Förutom att, om än sakligt, framhäva negativa delar av Chávez politik så håller de flesta dock en ok nivå på sin rapportering. Med ett undantag så är alla smarta nog att inte försöka göra ett scoop av skräckens Venezuela där åsiktsfrihet, demokrati samt alla andra fri- och rättigheter tas ifrån medborgarna - detta Venezuela är nämligen inte existerande mer än i form av ett hjärnspöke hos vissa... Och detta tar mig osökt till en av de nyliberala institutioner som jag älskar att hata, experterna på skygglappar och tunnelseende, nämligen Dagens Nyheter. Samtidigt som jag just i detta nu skrockar och gnuggar händerna för vad som komma skall så kan jag inte låta bli att känna ett styng av medlidande med DN - de är som en usel fotbollsmålvakt som hela tiden råkar lägga smörpass till motståndarens bästa anfallare, som inte ens behöver anstränga sig för att lägga in bollen i mål - en enkel tåfjutt räcker.
Eftersom spaltmeter har skrivits om Chávez och hans diktatorsfasoner på DN.se så finns det också väldigt mycket att läsa, förundras och skratta åt. En eloge ska dom ha, dom små liven - det kan inte vara lätt att konstruera så många meningar som sätter precis allt inom negativa klammrar - de dryper av negativa insinuationer men lyckas ändå på nåt sätt vara något så när sanningsenliga:
Ett par exemepel på att murdochismen i Svensk media numer är ogenerat tydlig - och att DN ligger i bräschen. Var det någon som sa hot mot demokratin?
Förutom att, om än sakligt, framhäva negativa delar av Chávez politik så håller de flesta dock en ok nivå på sin rapportering. Med ett undantag så är alla smarta nog att inte försöka göra ett scoop av skräckens Venezuela där åsiktsfrihet, demokrati samt alla andra fri- och rättigheter tas ifrån medborgarna - detta Venezuela är nämligen inte existerande mer än i form av ett hjärnspöke hos vissa... Och detta tar mig osökt till en av de nyliberala institutioner som jag älskar att hata, experterna på skygglappar och tunnelseende, nämligen Dagens Nyheter. Samtidigt som jag just i detta nu skrockar och gnuggar händerna för vad som komma skall så kan jag inte låta bli att känna ett styng av medlidande med DN - de är som en usel fotbollsmålvakt som hela tiden råkar lägga smörpass till motståndarens bästa anfallare, som inte ens behöver anstränga sig för att lägga in bollen i mål - en enkel tåfjutt räcker.
Eftersom spaltmeter har skrivits om Chávez och hans diktatorsfasoner på DN.se så finns det också väldigt mycket att läsa, förundras och skratta åt. En eloge ska dom ha, dom små liven - det kan inte vara lätt att konstruera så många meningar som sätter precis allt inom negativa klammrar - de dryper av negativa insinuationer men lyckas ändå på nåt sätt vara något så när sanningsenliga:
"Den grundlagsändring som godkändes i folkomröstningen avskaffar dagens begränsning på max två mandatperioder i följd för presidenten, guvernörer, borgmästare och kongressledamöter och Hugo Chávez kan därmed teoretiskt sett sitta kvar på obestämd tid"Avskaffa begränsningar för ledarna, obestämd tid, hmm, låter väldigt diktatoriskt tycker jag. Oj, vänta jag glömde visst bisatsen:
"under förutsättning att han får stöd av väljarna i de presidentval som hålls vart sjätte år i Venezuela."
DN.se 2009-02-16
Bra försök, verkligen. Här är ett annat citat från nätupplagan, som i rättvisans namn ska tillskrivas en nej-sägare och inte DN, men som av tidningen och kontexten anses vara en utomordentlig anledning att rösta nej (annars hade den givetvis aldrig hamnat i artikeln, bedöm själva).
"- Visst finns det läkare och de fattiga har fått det bättre men hur länge ska regeringen köpa folkets röster genom reformer"Ja, men backa bandet lite. Detta låter ju precis som... en demokrati? Politiker utarbetar löften om reformer och förbättringar, folket väger för och nackdelar, och röstar därefter. Resultatet är fler läkare och att fattiga har fått det bättre. Vad är det negativa med det? Hallå? Denna artikel har dessutom rubriken Hugo Chávez - diktator eller demokrat? vilket får mig att tappa hakan då ingen ens är i närheten av att diskutera detta i artikeln, som faktiskt handlar om en FOLKOMRÖSTNING - DN's cynism slår nya rekord.
DN.se 2009-02-16
Ett par exemepel på att murdochismen i Svensk media numer är ogenerat tydlig - och att DN ligger i bräschen. Var det någon som sa hot mot demokratin?
söndag 15 februari 2009
Clear eyes for rich people
Jag läste i somras boken Freakonomics av pop-ekonomerna Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner, där de bland annat diskuterar och presenterar samband mellan orsaker och verkan som vid en första anblick inte alls har något samband, och gör detta i ett s.k. rappt tempo med invävda putslustigheter som ger boken en lättsam framtoning.
En sak som har givit mig mycket nöje, och osökt påminner mig om herrarnas teorier, är fenomenet med produkter som säljs under en legitim förevändning men som egentligen används till något helt annat, med, vad jag med försiktighet vill påskina, tillverkarnas goda minne. Ponera att Levitt och Dubner t.ex skulle undersöka förhållandet mellan konsumtionen av löstobak i Sverige vs. det faktum att det i alla snabbköp säljs Rizla i diverse utföranden (Kingsize-cigg? wtf liksom), ja, det behövs ju knappast två diplomerade ekonomer för att räkna ut vart det bär hän.
Den direkta motsvarigheten i USA är ju givetvis produkten Clear eyes, som genom populärkulturen indirekt har lanserats som en essentiell del av varje cannabis-rökande ynglings badrumsskåp. Helt ogenerat marknadsförs produkter med egenskaper som "Maximum Redness Relief", och likt Rizla i Sverige finns det garanterat alltid en pall Clear eyes i varje närbutik i USA. Varför? Är päls- och pollenallergi i USA vanligt i epidemiska proportioner? Sover genomsnittsamerikanen endast 3 timmar per natt? Eller är det något annat som gör dem omättligt törstiga på ögondroppar? You do the math.
En sak som har givit mig mycket nöje, och osökt påminner mig om herrarnas teorier, är fenomenet med produkter som säljs under en legitim förevändning men som egentligen används till något helt annat, med, vad jag med försiktighet vill påskina, tillverkarnas goda minne. Ponera att Levitt och Dubner t.ex skulle undersöka förhållandet mellan konsumtionen av löstobak i Sverige vs. det faktum att det i alla snabbköp säljs Rizla i diverse utföranden (Kingsize-cigg? wtf liksom), ja, det behövs ju knappast två diplomerade ekonomer för att räkna ut vart det bär hän.
Den direkta motsvarigheten i USA är ju givetvis produkten Clear eyes, som genom populärkulturen indirekt har lanserats som en essentiell del av varje cannabis-rökande ynglings badrumsskåp. Helt ogenerat marknadsförs produkter med egenskaper som "Maximum Redness Relief", och likt Rizla i Sverige finns det garanterat alltid en pall Clear eyes i varje närbutik i USA. Varför? Är päls- och pollenallergi i USA vanligt i epidemiska proportioner? Sover genomsnittsamerikanen endast 3 timmar per natt? Eller är det något annat som gör dem omättligt törstiga på ögondroppar? You do the math.
Så, till anledningen till att jag skriver detta. Nästa produkt vars menade användningsområde känns något mystiskt har nämligen precis landat i butikshyllorna, och reklamfilmen går nu på högvarv i åtminstonde en rikstäckande tv-kanal. Ämnet är snuva, motmedlet Nozoil. Studera filmen, om ni inte redan sett den, och håll med mig om att det som slår en är att den här människans problem kanske inte har naturliga orsaker?
lördag 14 februari 2009
Jag tänker, alltså finns jag
Bloggar har ju alla nu för tiden, ja det stämmer, alla har det och har inte du det så är du hopplöst passé som människa.
Ovanstående sanning skulle egentligen ingå i mitt allra första inlägg, som egentligen skulle handla om bloggar, men egentligen inte var så relevant, så jag raderade resten av texten och låter den meningen stå i ensamt majestät. Jag tycker att det var en rolig mening värd att bevara.
* * *
Ovanstående sanning skulle egentligen ingå i mitt allra första inlägg, som egentligen skulle handla om bloggar, men egentligen inte var så relevant, så jag raderade resten av texten och låter den meningen stå i ensamt majestät. Jag tycker att det var en rolig mening värd att bevara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)